Ridtermer-ordbok

De sista galoppsprången fram mot hindret, fram till avstampet.

En bra anridning betyder rätt tempo, rätt balans och rätt linje. Många problem över hindret har sin grund i anridningen snarare än i själva språnget.

Se också: Avstamp · Tempoväxling · Kombination

Grundformen av trav och galopp i lägre dressyrklasser, till exempel arbetstrav — varken samlad eller ökad.

Se också: Samlad · Ökad

Den fas då hästen lämnar marken framför hindret — frambenen lyfter och bakbenen skjuter ifrån. Kallas även avsprång.

Se också: Anridning · Distansridning

Att hästen sätter ned bakhoven under kroppens tyngdpunkt — grunden för samling.

När bakbenen kliver in "under sig" bär hästen sin egen och ryttarens tyngd bättre. En häst som "släpar bak" belastar frambenen för hårt.

Se också: Samlad · Rakriktning

Skala för att bedöma hästens hull genom att titta och känna — vanligast är Hennekes skala 1–9.

På Hennekes skala är 5 måttligt hull, ungefär idealet för de flesta hästar. 1–3 är för magert, 7–9 för fett. Man bedömer fettlagret på hals, manke, ländrygg, revben, svansfäste och bakom bogen. Det finns också en äldre skala 0–5.

Se också: Grovfoder

Metallstycket i hästens mun som tyglarna fäster i.

Bettet vilar på lanerna, den tandlösa delen av underkäken mellan fram- och kindtänderna. Finns i hundratals varianter: brutna, obrutna, tjocka, tunna, med eller utan hävstångsverkan. Bettets tjocklek och form bör anpassas efter hästens mun.

Se också: Träns · Kandar · Bridong

Bana av bommar på marken som rids för att träna rytm, balans och ögonmått utan att hoppa.

Se också: Gymnastikserie

Inhägnad plats i stallet där hästen kan röra sig fritt och ligga ner.

Minsta boxstorlek styrs av mankhöjden enligt en tabell i Jordbruksverkets föreskrifter — till exempel 8 m² och kortaste sida 2,35 m för en häst på 1,49–1,60 m. Ska ha rent strö, tillgång till vatten och kunna se andra hästar.

Se också: Spilta · Spån · Halm

Det tunnare tränsbettet som kombineras med kandarbettet i ett kandarträns.

Se också: Kandar · Bett

Strängare påföljd än uteslutning, kopplad till regelbrott.

Kan gälla till exempel otillåten utrustning, otillåten medicinering eller djurskyddsfrågor. Allvarliga fall kan också leda till avstängning.

Se också: Uteslutning (elimination)

Uthållighetsgren där ekipaget rider långa sträckor i terräng, med veterinärkontroller längs vägen. Ordet används ibland även om att se rätt avstånd (distans) till ett hinder.

Se också: Anridning · Avstamp

Byte av galoppvarv under svävmomentet — utan att gå ned i trav emellan.

Enstaka flygbyten kommer in i de medelsvåra klasserna. Serier av byten med ett bestämt antal språng emellan kallas tempibyten — byte vart fjärde, tredje, andra språng eller på varje språng ("ettor") — och rids i svårare klasser.

Se också: Galopp · Samlad galopp

Hästens uppvärmning innan start — sker på framridningsbanan.

Se också: Klass

En tretaktig gångart med ett svävmoment mellan varje språng.

Hästen galopperar i vänster eller höger galopp, och i rätt galopp på en böjd spårväg är det det inre frambenet som sätts ned sist. Galopperar hästen av misstag med det yttre frambenet ledande kallas det fel galopp; rids samma sak avsiktligt kallas det kontragalopp, ett dressyrmoment.

Se också: Flygbyte · Samlad galopp · Trav

Att hästens rörelser flödar utan spärrar — hjälperna "går igenom" från bak till fram.

En genomsläpplig häst reagerar mjukt på minsta hjälp — sätet driver bak, energin går genom en avspänd rygg och möter tygeln utan att spärra. Målet i all klassisk dressyr.

Se också: Halvhalt · Rakriktning · Bakben under

Huvudlag utan bett — används vid ledning, uppbindning och i hagen.

Om hästen ska ha grimma i hagen bör det vara en säkerhetsgrimma som brister eller lossnar om den fastnar i staket, grenar eller en hov.

Se också: Uppbindning

Hö, hösilage eller ensilage — hästens huvudföda och basen för magens funktion.

Hästen är gräsätare och äter naturligt en stor del av dygnet. En vanlig rekommendation är minst 1,5 kg torrsubstans grovfoder per 100 kg kroppsvikt och dag. För långa fasteperioder ökar risken för magsår.

Se också: BCS (body condition score) · Halm

Rad av små hinder i uppmätt avstånd — övar teknik och rytm över hindret.

Ett vanligt upplägg är en bom på marken, ett kryss och en oxer med korta, avpassade avstånd. Eftersom avstånden är givna kan hästen fokusera på tekniken, och ryttaren på sin balans.

Se också: Bomparkour · Kombination

Bettlöst huvudlag som verkar via tryck på nos, käke och nacke.

Populärt vid problem i munnen eller för hästar som ogillar bett. En mekanisk hackamore med långa skänklar kan verka skarpare än ett bett, så bettlöst är inte automatiskt mildare.

Se också: Bett · Träns

Inhägnad utomhusyta där hästen går fri, ensam eller i grupp.

Jordbruksverkets föreskrifter kräver att hästar normalt dagligen får röra sig fritt utomhus. Hagen ska vara tillräckligt dränerad och fri från skaderisker, och taggtråd är förbjuden — el-tråd är vanligast. Någon minsta hagarea anges inte.

Se också: Box · Spilta

Torkade strån av spannmål som strö — mjukt, och hästen äter gärna av det.

Halm kan vara dammig eller mögelangripen och passar då inte hästar med luftvägsproblem. En häst som äter stora mängder halm kan få förstoppning.

Se också: Spån · Grovfoder

Halv volt följd av en sned linje tillbaka till spåret, så att hästen byter varv.

Se också: Hel volt · Skänkelvikning

En kort samordnad hjälp med säte, skänkel och tygel som förbereder hästen på något nytt.

Halvhalten "väcker" hästen — inför en vändning, en övergång, ett moment. Utan halvhalt kommer hjälperna som en överraskning. En av de viktigaste sakerna att lära sig.

Se också: Säte · Tygel · Genomsläpplighet

Bakbenets vinklade led — motsvarar människans fotled, och hasspetsen motsvarar hälen.

Hasen är central för bakbenens kraft och bärförmåga. Skador och förslitning här, till exempel spatt, kan ge hälta och stelhet.

Se också: Kotled · Karpalled

Cirkel med angiven diameter, till exempel 6, 8, 10 eller 20 meter.

Se också: Halv volt

Samlingsnamn för tyglar som påverkar hästens huvud- och halsställning, till exempel inspänningstyglar, gramantyglar och chambon.

Används främst vid longering. Ska spännas så löst att hästen kan sträcka fram halsen. Felinställda hjälptyglar tvingar in hästen i en falsk form och kan skada nacke och rygg.

Se också: Longering · Longerlina · Martingal

Skor av järn, aluminium eller plast som spikas eller limmas fast på hovarna för skydd och stöd.

Alla hästar behöver inte skor — barfotahästar med bra hovar och rätt underlag klarar sig utan. Hovslagaren verkar hovarna och lägger om skorna, vanligen var sjätte till åttonde vecka.

Se också: Hovsula · Hovkrats · Stråle

Redskap för att rensa hovens undersida från strö, jord och sten — bör användas dagligen.

Se också: Hovbeslag · Hovsula

Den nedåtvända delen av hoven — normalt lätt välvd, inte platt.

Se också: Stråle · Hovkrats

Stångbett med hävstångsverkan som används tillsammans med en bridong i ett kandarträns.

Används i de högre dressyrklasserna; i vilka klasser kandar är tillåtet eller obligatoriskt framgår av Ridsportförbundets tävlingsreglemente för dressyr. Kandarbettet verkar via skänklarnas hävstångseffekt och en kindkedja i hakgropen och kräver en van ryttarhand.

Se också: Bridong · Bett · Träns

Grimliknande huvudlag med förstärkt nosdel och ringar för longerlinan — används vid longering och markarbete.

Linan fästs i ringen mitt på nosdelen, så att trycket hamnar på nosryggen i stället för i hästens mun. Kapsonen ska sitta stadigt så att den inte glider in mot det yttre ögat. På engelska kallas även tränsets nosgrimma cavesson, men på svenska avser kapson longeringshuvudlaget.

Se också: Träns · Bett

Framknäet — frambenets led mellan underarmen och skenbenet, som motsvarar människans handled.

Se också: Has · Kotled

Hornliknande utväxt på insidan av hästens ben — troligen en rest av förfädernas fotdynor.

Kastanjerna sitter på insidan av frambenen ovanför framknäet och på insidan av bakbenen strax nedanför hasen. De växer långsamt och kan mjukas upp och skalas av försiktigt.

Se också: Sporre (anatomi) · Has

Nivån på en tävlingsstart — i dressyr från lätt klass via medelsvår till svår klass och Grand Prix, i hoppning angiven som hinderhöjd.

Se också: Program · Protokoll

Multiplikator, oftast 2, på särskilt viktiga moment i protokollet — momentets poäng räknas då dubbelt.

Se också: Protokoll · Program

Två eller tre hinder med bara ett eller två galoppsprång emellan.

A/B (dubbelkombination) eller A/B/C (trippelkombination). Banbyggaren bestämmer avstånden, och antalet galoppsprång emellan blir därmed i praktiken givet. Kombinationer kräver särskild taktik: rytm över alla hindren, inte bara det första.

Se också: Gymnastikserie · Anridning

Leden mellan skenbenet och kotbenet, strax ovanför hoven.

En av de mest belastade lederna hos hästen och en vanlig plats för skador och gallor (vätskefyllda utfyllnader). En frisk kotled är sval och utan svullnad.

Se också: Has · Karpalled

Övergången mellan hud och hovvägg — där hovhornet växer ut.

Se också: Hovsula · Stråle

Att låta hästen gå i en cirkel runt en person som håller i en longerlina.

Grundläggande markarbete — värmer upp hästen, tränar balans och kontroll utan ryttare, och används mycket vid unghästträning. Handskar och hjälm rekommenderas.

Se också: Longerlina · Tömkörning · Hjälptyglar

Lång lina, oftast runt 8 meter, som används vid longering.

Se också: Longering · Hjälptyglar

Upphöjningen där halsen övergår i ryggen — det är här mankhöjden mäts.

Mankhöjden avgör om hästen räknas som ponny (högst 148 cm) eller stor häst i tävlingssammanhang. Sadeln får inte trycka på manken.

Se också: Sadel · Sadelgjord

Hjälptygel som hindrar hästen från att lyfta huvudet för högt.

Fast martingal går från sadelgjorden till nosgrimman; löpande martingal går till tyglarna via två ringar. Vanligare inom hoppning än dressyr. På tävling regleras användningen i respektive reglemente.

Se också: Hjälptyglar · Träns

Tempo mellan samlad och ökad, till exempel mellantrav — längre steg än i samlad men fortfarande buren.

Se också: Samlad · Ökad

Långsam, "svävande" trav med förlängt svävmoment mellan diagonalerna.

Passage har större lyft och längre svävmoment än vanlig samlad trav. Ingår i program på de högsta nivåerna, bland annat Grand Prix.

Se också: Piaff · Samlad

Islandshästens snabba, tvåtaktiga gångart där sidobenparen rör sig samtidigt.

I passgång sätts båda benen på samma sida ned tillsammans. Rids i hög fart på rakbana, så kallad flygande pass. Bara islandshästar som är femgångare har passgång; fyrgångare har skritt, trav, galopp och tölt.

Se också: Tölt

Trav på stället — maximal samling utan att hästen förflyttar sig.

Piaff är ett av dressyrens svåraste moment. Hästen travar i takt, med tydlig lyft av benen, men rör sig knappt framåt. Kräver stor bärkraft i bakbenen och ingår i program på de högsta nivåerna, bland annat Grand Prix.

Se också: Passage · Samlad

Vändning på 360 grader kring den inre bakhoven — utförs i samlad galopp eller skritt.

Kan vara hel piruett (360°) eller halv (180°). Bakbenen ska fortsätta i gångartens takt genom hela vändningen och inte stå still. Piruett i galopp är ett av de mest krävande momenten för bakbenens bärkraft.

Se också: Samlad galopp · Halv volt

Färgad rosett som delas ut till placerade ekipage — färgen anger placering.

Färgschemat kan variera mellan arrangörer. På vissa tävlingar, särskilt för barn och nybörjare, får alla som fullföljt en deltagarrosett.

Fastställd sekvens av moment i en dressyrklass — samma för alla ekipage.

Nationella program fastställs av Svenska Ridsportförbundet. Bokstäverna runt banan anger var varje moment ska börja och sluta. I många klasser får en uppläsare läsa upp programmet för ryttaren.

Se också: Klass · Protokoll

Domarens bedömningsformulär — varje moment får 0–10 poäng plus en kommentar.

Protokollet delas ut efter klass och är ryttarens viktigaste feedback. Slutresultatet anges oftast i procent av maximal poäng.

Se också: Koefficient · Program

Att hästen går rak — bakhovarna följer framhovarnas spår, även på böjda spårvägar.

Alla hästar är mer eller mindre naturligt sneda, ungefär som människor är höger- eller vänsterhänta. Rakriktning är ett långsiktigt träningsmål, inte något som löses på en lektion.

Se också: Bakben under · Genomsläpplighet

Travers med omvänd placering — bakdelen på spåret, framdelen förs in och hästen är böjd i rörelseriktningen. På svenska även förvänd sluta.

Se också: Travers · Sluta · Sidvärtsrörelser (Seitengänge)

Kort eller lång pinne som förstärker skänkelhjälpen — inte ett straffredskap.

Dressyrspöet är långt och når hästen bakom ryttarens skänkel; hoppspöet är kort. Tävlingsreglementet begränsar spöets längd och användning, och felaktig användning kan leda till uteslutning eller andra påföljder.

Se också: Skänkel · Sporre

Muntlig hjälp — beröm eller markering — särskilt viktig vid longering och unghästträning.

Rösten räknas som fel i ett dressyrprogram och ger poängavdrag, men används fritt i träning. En lugn röst i klämda lägen är också ryttarens säkerhetsverktyg.

Se också: Longering

Ryttarens sits på hästen — finns i dressyr-, hopp-, allround- och westernmodeller.

Sadeln fördelar ryttarens vikt jämnt över hästens rygg via en stomme (bom) och stoppning. En sadel som inte passar kan orsaka smärta, ryggproblem och beteendeförändringar. Passformen bör kontrolleras regelbundet, eftersom hästens rygg förändras med träning och ålder.

Se också: Sadelgjord · Manke

Remmen under hästens buk som håller sadeln på plats.

Spänns i två eller tre steg. En gjord som dras åt för hårt och för snabbt kan göra hästen gjordkänslig — den kan bita, sparka eller spänna sig. Efterspänn efter några minuters skritt.

Se också: Sadel

Kortare, högre gångartsvariant med mer bakbensbelastning.

En samlad gångart har kortare kliv men mer aktivitet — hästen sänker kruppen, lyfter framdelen och verkar "kortare". Kräver styrka och balans och är grunden för avancerade dressyrmoment.

Se också: Ökad · Halvhalt · Piaff

Galopp där hästen belastar bakbenen mer, blir "kortare" och mer buren.

Se också: Galopp · Samlad · Piruett

Rörelser där hästen förflyttar sig både framåt och åt sidan: skänkelvikning, öppna, sluta (travers) och förvänd sluta (renvers). Det tyska ordet är Seitengänge.

Se också: Öppna · Travers · Renvers

Hästens långsammaste gångart, en fyrtaktig gång utan svävmoment.

I skritt sätts hovarna ned i fyra tydliga takter, ett ben i taget. Rytmen ska vara jämn och tydlig. En bra skritt är energisk och avspänd — inte slö.

Se också: Trav · Galopp · Arbetsgångart

Ryttarens ben mot hästens sida — den drivande och sidoförflyttande hjälpen.

Skänkeln kan ligga i "grundläge" (vid gjorden), "bakom gjorden" eller ge stötvisa impulser. Kombineras med säte, vikt och tygel för att ge tydliga besked.

Se också: Säte · Tygel · Sporre

Grundläggande sidvärtsövning där hästen går framåt-sidledes bort från skänkeln, lätt ställd men utan böjning.

Rids till exempel från medellinjen ut mot spåret eller längs spåret. Till skillnad från öppna och sluta är hästen inte böjd, bara lätt ställd bort från rörelseriktningen. Används för att lära hästen att flytta sig för skänkeln.

Se också: Travers · Öppna · Sidvärtsrörelser (Seitengänge)

Sidvärtsrörelse där bakdelen förs in från spåret och hästen är böjd i rörelseriktningen — samma rörelse som travers.

Ridd med omvänd böjning, så att bakdelen är på spåret och framdelen förs in, kallas rörelsen förvänd sluta (renvers).

Se också: Öppna · Travers · Renvers

Uppstallningsplats där hästen står uppbunden — nya spiltor får inte byggas i Sverige.

Spiltor för uppstallning som byggts efter den 1 mars 2019 är inte tillåtna; äldre spiltor får användas om de uppfyller föreskrifternas mått. En häst får stå i spilta högst 16 timmar per dygn.

Se också: Box · Uppbindning

Metallhjälpmedel på ryttarens klack som förfinar skänkelhjälpen.

Ju kortare och trubbigare halsen är, desto mildare verkar sporren. Den är en förfiningshjälp, inte ett sätt att driva fram en häst som inte svarar på skänkeln. Utformning och användning regleras i tävlingsreglementet.

Se också: Skänkel · Ridspö

Liten hornutväxt på baksidan av kotleden, ofta dold i hovskägget.

Se också: Kastanj · Kotled

Kutterspån eller pelleterat spån som strö — absorberar väl, och dammreducerade varianter finns.

Se också: Halm · Box

Den mjuka, kilformade delen i mitten av hovsulan — hästens stötdämpare.

Strålen dämpar stötar och bidrar till hovmekanismen och blodcirkulationen i hoven. Strålröta ger en illaluktande, mörk och mjuk stråle och är vanligare hos hästar som står mycket i väta.

Se också: Hovsula · Kronrand

Ryttarens sits i sadeln — den viktigaste hjälpen av alla.

Ett självständigt säte innebär att ryttaren balanserar utan att hålla sig i tyglarna. Sätet påverkar hästen via viktförskjutning, muskelspänning och rörelse med eller mot hästens rygg.

Se också: Vikt · Skänkel

Att ändra galoppens tempo mellan hinder utan att förlora balansen.

Se också: Anridning · Samlad galopp

En tvåtaktig gångart där diagonala benpar rör sig tillsammans.

Vänster fram och höger bak sätts ned samtidigt, sedan höger fram och vänster bak. Mellan varje diagonal finns ett svävmoment. I trav kan ryttaren antingen rida lätt eller sitta ned.

Se också: Skritt · Galopp · Ökad

Sidvärtsrörelse där bakdelen förs in från spåret och hästen är böjd i rörelseriktningen — på svenska även kallad sluta.

Framdelen stannar på spåret medan bakdelen förs in, och hästen är ställd och böjd åt det håll den rör sig.

Se också: Renvers · Sluta · Sidvärtsrörelser (Seitengänge)

Huvudlaget med bett som tyglarna fästs i.

Ett träns består av nackstycke, pannband, kindstycken, nosgrimma, tyglar och bett. Finns med olika nosgrimmor, till exempel engelsk, kombinerad, hannoveransk och mexikansk.

Se också: Bett · Kapson (cavesson) · Tygel

Ryttarens förbindelse med hästens mun via bettet — används för att ställa, vända och sakta av.

Tygeln ska aldrig vara första hjälpen — säte och skänkel förbereder, tygeln fullbordar. Kontakten ska vara mjuk, jämn och elastisk.

Se också: Bett · Halvhalt

En fyrtaktig, mjuk gångart som islandshästen är känd för.

Tölt har samma benföljd som skritt men i högre tempo och utan svävmoment. Ryttaren sitter stilla i sadeln — inga stötar. En välriden töltare kan tölta i allt från skrittempo till ett tempo nära galoppens.

Se också: Passgång · Skritt

Att gå bakom hästen med två långa tömmar — som att köra vagn, fast utan vagn.

Används för att lära unghästen hjälperna från marken före inridning, och för att träna inridna hästar i till exempel övergångar och sidvärtsrörelser.

Se också: Longering

Att binda upp hästen med grimma och rep — vid ryktning, sadling eller i spilta.

Använd en säkerhetsknut som kan dras upp snabbt, och knyt gärna i en snörögla som brister om hästen kastar sig bakåt. Bind aldrig i tyglarna eller i något som kan lossna och följa med hästen.

Se också: Grimma · Spilta

Ekipaget får inte fortsätta eller placera sig i klassen, till exempel efter för många olydnader i hoppning eller upprepade felridningar i dressyr. Gränserna anges i tävlingsreglementet.

Se också: Diskvalifikation

Ryttarens tyngdpunkt och hur den förskjuts för att styra hästen.

Se också: Säte · Skänkel

Gångartsvariant där hästen förlänger steget så mycket den kan i bibehållen takt.

I ökad trav eller galopp täcker hästen mer mark per steg utan att takten blir snabbare. Takten är densamma, men steget är längre. Ökad trav på diagonalen är ett klassiskt dressyrmoment.

Se också: Samlad · Trav · Galopp

Sidvärtsrörelse där framdelen förs in från spåret och hästen är böjd bort från rörelseriktningen (shoulder-in).

Sett framifrån går hästen på tre spår: det yttre bakbenet på ett, det inre bakbenet och det yttre frambenet på ett och det inre frambenet på ett tredje. Det inre bakbenet kliver in under tyngdpunkten, vilket gör öppna till en grundövning för samling.

Se också: Sluta · Skänkelvikning · Travers